Varför min nacke och Anundshög? Ja, det kan man undra. Jag ska berätta om du vill höra.
Det var en gång en flicka som skyddade sig och fick ”kärlek” genom att prestera stordåd på stordåd. Hon var multibegåvad och det gav ju bara ännu mer bensin på prestationselden. Flickan älskade det hon gjorde, men eftersom allt ständigt blev andras egendom och allt skulle recenseras som bra eller dåligt, så försvann den genuina kärleken till det som borde ha fått vara som viktigast i hennes eget hjärta.
Hon ville ut ur cirkusen kring alla göranden och framgångar. I brist på att själv veta hur man ”hoppar av”, hjälpte kroppen henne i hemlighet. Smärta började ge signaler om att hon skulle backa. Men flickan visste ju inte hur man gör när man tar emot kroppens signaler. Ingen annan tyckte att det var något att bry sig om heller. Flickan bytte bara ”scen” men fortsatte likadant i alla rum. Körde över sin kropp. Älskade inte sig själv nog för att vila. Smärtan var svår och alltid där.
En dag när flickan också blivit kvinna och mamma så kollapsade hela kroppen och hon drunknade i mycket svår smärta. Hon klarade sig inte själv, ändå blev hon lämnad. Hon hade 5 graders rörlighet i en nacke som vrålade dygnet runt i många år. Resten av kroppen var likadan, funktionshindrad, smärta i varje del, men nacken gav mest skräck. Ingen, ingen… har rört hennes nacke sedan ca 1998. Så många har bett om att få behandla, justera men skräcken har varit enorm.
Man kan höra bomben ticka och jorden skälva under fötterna när någon ens vill ge lite mjuk beröring. Kvinnan började 1998 en lång och svår inre process med sin smärta. Denna gång med hjälp av sina förmågor och bara för sin egen läknings skull. Det krävdes enormt mod att gå kroppen tillmötes. 10 år efter kollapsen var hon helt smärtfri och det höll i 17 år, tills detta året då en 10 år lång, lång kamp som inte var hennes, kulminerade i att kroppen igen tog på sig ansvaret. Numera är hon i alla fall kärleksfull och medgörlig när det gäller att släppa och vara svag.
Men, nacken hamnar i centrum igen och igen. Vill bli hörd! Trots att kroppen speglar allt i bäckenet, bröstryggen. Nacken får bära allt. En kroppsterapeut har långsamt byggt förtroende men han har inte fått röra nacken. Han tar upp samtalen i kroppen på samma sätt som kvinnan lärt sig det mesta om. Hon fattar att nacken behöver befrias för att resten ska kunna läka.
Samtalen i kroppen är brutna. Sorg, rädsla, gammal skräck och ilska sitter fast. Trots all kunskap är det svårt att stå emot livet. För oss alla väl? Livet under sista 10 åren var ett fängelse skapat av någon annan.
Så händer det. På riktigt. Här och nu. För första gången sedan 1998 får någon beröra. Det blir naprapaten med djup kunskap om de inre samtalen, och som en vindpust korrigerar han nacken. I förtroende kryddat med hennes starka rädsla.
På 1 sekund kom gråten. Den enorma oceanen vid hennes fötter. Ogråtna tårar. Ohörd och ickesedd sorg. Ensamhetens stålkrage runt halsen knäppte upp sitt första hänglås. Det viktigaste. För nu har tilliten börjat sippra in. Hon överlevde. I oceanen kan man också lära sig att simma igen. Eller hur? Även om det är i tårar. Men flyter bättre i salt. Hon kan börja nu med att känna med fingrarna i vattenbrynet. Låta det smärtsamma och det vackra komma in genom handen, armen och in i hjärtat. Bli hållen och tröstad av sitt eget hjärta. Bli famnad av sin egen ocean av sorg. Hon är i berörd chock.
Efteråt.Bilen styr mot Anundshög. Utan att hon vet om det. Ett ställe hon motarbetat. Inte förstått. Nu ropar det. Hon behövde dit. Ett skepp. Tänk! Hon visste inte det. Skeppet som följt henne i många många år? I drömmar, visioner. En symbol för så mycket i hennes liv. Nu är skeppet i stenformationer och kanske hennes farkost över oceanen?
Comments